det var så lite som fattades

en fråga om ett fåtal centimetrar

men du nådde inte ända fram

du föll återigen tillbaka

som en nedsläckt stjärna i rymden

i en film om ljuset och livet

det var då allting brast för dig

du övergick från regnbåge till svart

ångesten och hatet blandades samman

till en letal drog

... och som dina armar sög i sig

det formaterade om din själ

till slut återstod bara svart sot

och ett arkebuserat rop på hjälp

Jag står nere vid A1, och på andra sidan gatan lyser butikerna Your Travel Office: Travelways och Salong Fancy Style rakt in i mina ögon. En polisbil tjuter blåblinkande förbi på den gråsmutsigt vattendränkta asfalten, på skenande gummi bort mot den här stadens baksidor.

   Jag sluter mina ögonlock, och bland milslånga sandstränder och yppiga fotomodeller ackompanjerad av falnande sirener landar jag på en helt annan perrong, i en helt annan tid:

”Det är någonstans i mitten av åttiotalet, och vi sitter på taket till Panncentralen. Vi tittar alla tre mot skorstenens topp, och jag har precis bestämt mig för att klättra dit opp, till plattformen där uppe, strax under molnen.

   Stegen är förankrad på utsidan, och det svajar på vägen, men jag har ju bestämt mig, jag kan inte vika ner mig nu, det skulle strida mot den maskulina norm jag då, helt omedvetet, rör mig inom. Jag svettas i händerna, och fingrarna känns som gelé mot det rostiga järnet. Utan att titta nedåt en enda gång är jag efter någon minut på plats, på toppen. På skakiga ben återtar jag så sakteliga kontrollen.

   Jag kikar ner på mina vapendragare. De har krympt, och vinkar och skriker något ohörbart. Men jag har redan glömt bort dem, jag har glömt bort varför jag står där uppe. Det jag ser framför mig är något jag aldrig har sett förut; det är drömmar utan slut. Framför mig ligger Västerhöjden och man ser ända ner till Petréskolan och ishallen mot Faluvägen till.

   Tornet på Panncentralen är i detta ögonblick mitt alldeles egna La Tour Eiffel, och därifrån ser jag hela världen, alla dess drömmar och möjligheter. Vinden rufsar om mitt hår och syret i luften är magiskt maximerat. Det är total kontroll, det är ett ögonblick av ren eufori.”

Så tillbaka på A1 igen. Den fuktiga luften tränger på, och jag tänker tillbaka på min senaste visit i barndomsland. Jag tog en sväng förbi Västerhöjden igen, med bil. Panncentralen var borta, och hyreshusen, säkert tio stycken, var borta, allting var borta. Det fanns inte ett spår av det som en gång i tiden var vårt, det som var Våra domäner.

   Men någonting låg kvar där i det slarvigt höga gräset, trots allt. Osynligt, men påtagligt närvarande; nämligen drömmen om någonting nytt.

   Det spelar ingen roll hur många av dem som kommer att krossas, de kommer alltid att ersättas med nya. Som blodet som dränker in våra hjärtan.

   Drömmarna är det sista som lämnar oss.

"Om dryga två år fyller jag 40 år. Jag är, vad är det de brukar säga, "mitt i livet", och det är en skön känsla, det är gott att leva, utan tvekan.

   Men det är inte annat än att man ibland återvänder till det som varit, till ungdomen, och visst, en ålderskris månne? men låt det vara som det vill med den saken, det är minnen, och vissa minnen förtjänar att skrivas ner. Nedanstående tillhör definitivt den kategorin. Till Jonken; för att vi ses för sällan..."

Lördag, en julieftermiddag i baksätet på en röd SAAB 99, min egen. På väg ner mot Torsåker, till den unge mannen som bodde ovanpå banken, bara en sådan sak. Mellan skorna på originalmattan en kasse öl, och på stereon Imperiets ”Sura-Baya-johny”.

   När vi passerade Storgösken, sjön låg där klarblå och blank, då var det som om sommaren ändrade färg, den gjorde tillvaron lätt och elegant, skapade ett djup som alstrade energi och ungdomlig kraft, och efter backarna och de röda husen i Berg, var vi framme strax före fjorton.

   Där turades vi om att vara DJ, vi och gänget, det spelades klassiker som strömmade ut genom de öppna fönstren, vi samtalade om allt och ingenting, vi skrattade, skålade, svettades, vi spelade krocket, och i all galenskap spred vi klot och klubbor i höggräset ut mot ängen, och förbi den gamla busskuren på andra sidan gatan. Jag kom ihåg hur det dammade i luften, hur det vibrerade och sjöng.

   Mot kvällen dusch, ombyte och grillning på baksidan, så följsamt och okomplicerat där i trädgården, när den tunga hettan gett vika för den ljumma sommarkvällen. Mera öl och sedan tjejerna, de Tjejerna. Vi målade upp dem allihop på piedestal och framåt natten knäböjde vi där nedanför, för de unga damerna, för livet, för galenskapen!

   Framåt morgontimmarna skingrades vi som utslocknade eldar, och vi gick där som segrare över asfalten för att somna om och drömma Stora Stora drömmar.

   När förmiddagen och söndagen kom och ögonen åter slogs opp hade sommaren än en gång bytt färg. Och det var vackert där utanför.

   Kolossalt så vackert det va.

Jag satt där längst in i hörnet när du kom in genom dörren. Jag hade sett dig i vimlet på Esplanaden ett par dagar tidigare, du passerade mig då på centimeterkort avstånd. Jag kände din puls.

   Nu sökte jag upp dina ögon men det var som om du såg rakt igenom mig, det fastnade inte (Du måste ha missat det där rena, perfekt klara, som jag bär inom mig). Jag vek undan och tittade ner i bordet. När jag sedan fyllde lungorna spände det över bröstet, det sipprade upp mot hjärnan och det var som om någonting frigjordes, det började snurra runt för mig, väggarna ändrade färg och någonting återvände.

   Jag vet inte hur länge jag satt där och iakttog dig, läste dig, kände av allt som du sände ut i det där rummet.

   När du sedan gick ut genom dörren, helt i glas, och återigen var försvunnen, var min enda tanke att jag bara måste få vara med dig.

morgonsolen strippade av stadens skuggor

husen gick från svart till mosaik

.. och himlen sedan

kall som stål

därinne tog jag fäste på dina ögon

och sög in så djupt

jag bad dig topprida min själ

och visa mig vägen ut

I förrgår, mitt i vintern, gick jag in genom dörren från våren, morgonen efter stod jag där med hösten runtomkring mig, regnet tungt, tätt och kyligt. Obehagligt. Februari 2008.

   Idag har vädret upphört, det har blivit ett tillstånd igen, nederbörd i ett sträck, dygnsregn, och då förstår ni att det har gått för långt, att det har passerat gränsen. Igen.

   Detta land, eller åtminstone halva, har förlorat en årstid, vi har tre numera, inte fyra, det är så sant så sant, om du inte tror mig kom hit för att se efter, läs mina noter, mina noteringar, titta ut genom mitt fönster.

   På TV:n rullar klass 9.A vidare. "Elitlärarna" har tagit plats i våra vardagsrum. SvD tror på fullt allvar att detta är lösningen på skolans problem, de problem som Jan Björklund demoniserat och förstorat och som media dränker oss med, men de har fel, så otroligt fel. De har inte begripit någonting av den komplexa verklighet vi möter i skolan varje dag. Och jag tycker att det är pinsamt sorgligt.

   Hur som, tillståndet utanför ligger fast som berg. På andra sidan fältet ser jag höghusen som sockerbitar, fyllda med hundratals lysdioder. Himlen är gråblå, mot horisonten till svart, och det är kompakt det som vilar över oss, tungt, som om ingenting skulle råda bot på tillståndet. Det tillståndet.

   Som om solen inte fanns.

Solen ligger lågt vid sexton. På väg hem efter en ordinär måndag, efter tre dagar utan fast telefoni och Internet; sviter efter "stormen". Kan inte säga att jag känt mig särskilt drabbad, mer än att jag är uppretad på leverantören; jag har betalt för att det ska fungera, då ska det fungera också. Varken mer eller mindre. Det måste väl ändå få blåsa lite?

   Med våren (eller är det höst fortfarande?) kommer tankarna. Har varit på samma ställe i sex år nu, har aldrig någonsin varit längre tid på en arbetsplats förr. Det börjar krypa i mig, jag letar vägar ut. Jag vill inte fastna i det där rummet, bli en del av väggarna, en del av institutionen. Det skrämmer mig; jag är rädd att den kommer att göra mig bitter med åren. Och det är något jag aldrig haft några som helst planer på.

   I övrigt, som solen här utanför; lågt liv. Har börjat om igen, ska sakta men säkert äta mig tillbaka, bygga upp tillvaron till oanade höjder, och det ska gå sakta, ingen panik, ingen stress, bara lågt liv, hela tiden, genom våren in i sommaren.  

   I rummet intill ligger S och lyssnar på Magnus Uggla anno 1978. Jag vet inte om det är lågt liv, men det framkallar i vart fall ett leende på mina läppar.

Det var den där morgonen

när jag landade

under trädet

Den ena vingen låg över

min vänstra axel

helt ur led

Du kom springande över ängen

viftandes med armarna

och händerna

- Du kan inte vara klok! skrek du

och dina kinder sen..

heta som eld

Hon frågade varför och hur

om det bara var för

hennes skull

Men jag sa att det här

var för ingens skull

"bara en möjlighet att göra en vacker tavla"