i spår efter en galning ser jag in i skogen

jag kan se fragment efter kläder

fragment efter hud

trampad jord

någonstans tog det slut

allt det där ingen

av oss ville se

men det är nånting annat där ute

en känsla ett sting ett

ögonblick

vibrationerna

... av puls

ett hjärta som slår

jag begärde nog ett stick för mycket

ville vidare till nästa nivå

allt var upplagt för mig

och min alldeles

egna estrad.

men strålkastarljuset slocknade

det blev mörkt stilla

applåderna tystnade

och jag förstod inte förrän nu

hur det kunde bli

…så där

.. Ungefär, så här:

Har precis kommit ur duschen. Hade tänkt skriva om solskenet i backen ner mot Ekebydalen, men det är skugga nu. Men det var vackert där ute, med solen och våren, jag lovar.

   Och igår såg jag Brynäs säkra elitseriekontraktet på plats i Västerås. Jag har nog aldrig varit med om en Brynäsklack som sjungit så mycket och så bra, det var magi på den fullsatta ståplatsläktaren. 7-0 till Brynäs, och de där rödgula revärerna på spelarnas axlar har aldrig varit vackrare.

   Sedan natt och Svante kräktes och hade ont i magen. Det blev till att vaka, gå till toaletten och åter mot sängen och allt det där i retur ett par gånger om. Och nu är jag där själv…

   Men till och med det är vackert en sådan här dag.

Jag har stått i kö centimetrar från den mannen. Jag har sett in i hans ögon. Vi har vandrat samma gator. Vi har andats samma luft. Jag kan ha rört vid honom vid något tillfälle, i en kö.

   Och jag minns att jag tyckte att du, citat: "betedde dig jävligt underligt", även på den tiden.

   Möjligen, och jag säger möjligen, kan det vara så att det är dig vissa av oss försöker skydda oss ifrån.

Ibland funderar jag över vad det är för fel med det här samhället. Jag promenerar dess gator, jag andas luften som ingen äger, jag deltar, jag lever här. Jag tittar ut genom fönstret och ser att snön faller idag också. Sakta, sakta dalar flingorna ner mot marken, mot jorden. Jag kan tycka vad jag vill om den saken, men naturens lagar står jag inte över, och ingen annan heller, även om vissa mekanismer i samhället försöker påvisa motsatsen.

   Men det är någonting här som är fel, jag kan känna vibrationerna och jag kan känna kylan. Vad är det vi håller på med egentligen?

   Vi kan bygga upp de mest fantastiska moduler i vårt samhälle, vi kan spritsa ut färger över boulevarderna och torgen, allt så klart sprakande näst intill gränsande till perfektion, vi kan skapa relationer som aldrig någonsin kommer att brytas. Vi kan en oändlig massa saker, den saken är klar. Vi har kunskapen, vi har tekniken.

   Ändå bygger vi murar runt det som vi uppfattar som vårt, vi stänger ute istället för att släppa in, vi värnar någon form av upphöjd integritet som ingen längre kan sätta fingret på, och vi sätter lås. På allting.

   Dessa lås, du kan se dem överallt; på dörrar, fönster, broar, grindar, överallt. Ett hantverk så gammalt att vi inte kan uppfatta tidsaspekten, alla timmar, all skicklighet som lagts ned i dessa lås. Vi har dessutom börjat sätta lås på oss själva, vi kväver själen i vår jakt på att lysa rött.

Ibland tar det en oändlig tid för orden att sväva ut. Det är som om de fastnar, leds in på osynliga gator, som om de inte vill. Och ibland är det bara fel ord som inte passar in någonstans.

   Jag sitter på grön buss nr.6 och utanför ser jag de där orden flimra förbi; i leenden, i den svarta asfalten, i fasaderna, i luften, i träden, i snöflingorna. Det är där de finns.

   Ett blad på ett träd kan dölja hundratals ord, den unga kvinnan som passerar över torget kan rymma en dikt, en hel bok, en trilogi, en uppsättning tegelstenar.

   Så orden finns där, i allting du ser. Konsten är bara att få ut dem, att göra dem till en helhet. Joakim Thåström sade någon gång på 80-talet att den bästa musiken, det är den som inte är gjord än.

   Detsamma gäller för böcker, dikter, ord. Allt finns därute, tillgängligt, för dig, för mig, för alla.

   Jakten på Den ultimata helheten, om den så bara skulle visa sig ha plats för två meningar,  kommer att förfölja mig livet ut.

jag kunde inte minnas de där orden som du sa

med de sköt sig fast långt inne i mig

fastnade bakom osynlig spärr 

allt sedan dess har jag försökt

att locka fram dem 

jag har byggt  broar och kanaler 

för hur de än var så förstod jag

själva andemeningen i

b-o-k-s-t-ä-v-e-r-n-a 

men jag förmådde aldrig

pussla ihop dem 

göra de levande igen

Tillbaka till en vår som kom när vi åkte iväg.. Jag har varit i Idre Fjäll med min klass sedan i söndags. En härlig resa på många sätt, ett gäng utöver det vanliga.

   Och vädret sedan; ingen nederbörd att tala om, solen lite titt som tätt och ett par plusgrader. Och backarn perfekta. Ibland är det extra gott att jobba..

   Hur som, nu är man tillbaka i rutinerna igen, i tillvaron, den verkliga. Ska ta upp skrivandet i dagarna; tänk, jag har inte rört en dator på fem (5) hela dagar...