Får mig ett muntert skådespel uppfört på parkeringen utanför, tillsammans med morgonkaffet idag. Skyltar om parkering förbjuden har varit uppställda sedan två dagar tillbaka, mycket synliga för alla som tillåts framföra en bil, de ordinarie parkeringsskyltarna har varit övertäckta med svarta sopsäckar. Något ingen sansad människa kan ha missat.

   Trots det står det två bilar kvar på parkeringen när "grussugaren" anländer. Febril aktivitet tar vid, och inom tio minuter har vi sju vuxna män i färgglada västar på plats, en bärgningsbil, två bilar från parkeringsbolaget. Jag är tvungen att fylla på lite kaffe, sätta på mig solglasögonen och verkligen luta mig tillbaka. Leendet på mina läppar andas munterhet.

   Sedan skrivs parkeringsböter, bilarna lyfts upp och rullas åt sidan, och "grussugaren" kan äntligen göra sitt jobb. Då dyker, genom det enorma dammolnet, en mycket storväxt och burdus man upp, gestikulerar och pekar. De vuxna männen i färgglada västar rör inte en min, pekar i sin tur på skyltarna, nickar lite lätt, pekar på P-boten. Den burduse är vid det här laget högröd i ansiktet, tar lappen från vindrutan, sätter tillbaka den i något som kan liknas vid en John Cleese-manöver, vänder på klacken och går därifrån.

   Och jag funderar på om den mannen verkligen är läskunnig, eller om han bara är dum? Av bilen att döma kan han tillhöra den kategori män som tror att de har egna lagar, egna regler och inte behöver bry sig om trivialiteter som vanliga svenssons envisas med att följa. För mig framstår han dock som en idiot. Varken mer eller mindre.

   Den starten på morgonen får mig att må mycket bättre än vad jag har gjort den senaste veckan, nu känner jag att jag börjar återvända igen. Var till doktorn i går, och det konstaterades att den elaka virusinfektionen i luftvägarna är envis, jag har en svullnad mot ögon och panna som måste ge med sig, hostan måste avta.

   Gör den inte det idag, om jag inte ser någon ljusning efter lunch, då blir det inget uppträdande i morgon, åtminstone inte för egen del. Hur kul skulle det vara för juryn, för publiken, för resten av bandet att höra en sångare som låter som en hostig Gammelsmurf? Hur kul skulle det vara för mig?

   Men jag hoppas att dagens parkeringsfars kan ha hjälpt till, den gav mig om inte annat lite av humorn tillbaka.

Det står hundratals böcker i bokhyllorna, men ingen av dem vill jag läsa. Gitarren står skönt tillbakalutad i vardagsrummets vänstra hörn, ett sexsträngat vapen jag inte har lust att spela på. Jag känner förtvivlat att jag skulle vilja skapa något, men jag vill inte ändå.. Det kommer inte, och jag kan inte framkalla det heller. En märklig känsla; du vill men du vill inte.

   Utanför rasar våren vidare, men jag har inte märkt av den. Jag ser att det är sol, att det är ljust, men det är mest till obehag för tillfället.

   Inspirationen, inspirationen. Hell dig.

   Jag ska ställa dörren på glänt om ett par timmar när den kyliga luften trängts undan, nu när febern äntligen tycks ha lämnat kroppen, och sedan ska jag försöka kalla på den, inspirationen, få den att landa igen. Jag måste ha den, det är livsnödvändigt. På fredag ska jag stå på scen i Gefle och sjunga. Jag kan inte framkalla den bilden heller, den finns inte på kartan för tillfället ("Att min kropp skulle orka ta sig upp på den scenen").

   Men jag har faktiskt en plan redo. Jag har lagt fram tio olika plattor på klaffbordet i rummet bredvid; Dylan, The Cure, Thåström, Lundell, Sparklehorse, Violent Femmes m.fl

   Under dagens lopp, i takt med att graderna utanför letar sig upp mot tio femton, ska jag lyssna på några väl valda låtar, låta de segla ut i rummet, och där ska jag fånga upp dem, svälja dem, smaka på dem. Om det skulle visa sig att även detta väl genomtänkta projekt skulle misslyckas, då är det bara en enda sak som återstår.

   Att ringa sjukvårdsupplysningen.

 "My attitude has always been the same. When I see a bicycle I believe I can win Tour de France."

                         Det känns aldrig fel att hylla den störste!

                                                  The King

Jag gjorde en riktig kraftansträngning idag; rakade mig, klippte naglarna, duschade, smorde in fötterna, tog till och med på mig riktiga kläder (alltså inte morgonrock eller pyjamas). Och gjorde mig en kopp svart kaffe, den första på fyra dagar. Bara för att försöka ta mig upp igen, till något som skulle kunna likna ett friskt tillstånd.

   Hjälpte det?

   Nej.

Det är förmiddag, det är lördag. Familjen har åkt upp till Gästrike-Hammarby för vårstädning av gården. Själv börjar jag återhämta mig från tung influensa, och jag gör ingenting annat än att skrota omkring i lägenheten; dricker vatten, dricker te, alvedonintag, sover, tittar på TV, kollar febern, lyssnar på musik, alvedonintag, sover lite till. Och den tillvaron börjar gå mig på nerverna nu; jag har inte varit utanför dörren sedan i tisdags..

   Och jag vet inte om det är febern i mig som gör det, men när jag lyssande på Eldkvarns "Kungarna från Broadway", förövrigt en lysande platta, då insåg jag att 80-talet är ljusår bort. För några år sedan kändes det som igår.

   Åldras man fortare med tung feber?

   Fan tro´t. Det är nog bara så att jag är så här gammal.

jag vaknade någonstans vid

trettioniokommafem

det var som om en tunn tunn

hinna av mjölk skiljde huvudet

från resten av kroppen

fötterna kändes verkliga

huvudet var på väg bort

jag var som en fånge

inlindad i vita lakan

jag var som en skugga

av mig själv

på väg mot

ingenstans

Allt är en process, ibland flyter det på, ibland inte. För tillfället är det tyvärr det senare. Man försöker hitta ingångar, sedan en väg ut där allt ska knytas ihop. Ingångar finns, men det har blivit lite knytande på senare tid.

   Dikter däremot, har det blivit många av sedan årsskiftet. Jag har tänkt få ihop en samling till hösten. Ingen årstid kan vara vackrare att släppa iväg dikter på än hösten. När det brinner av rött och guld..

   Jag skriver utifrån bilder jag kommer i kontakt med, texter jag läser, filmer jag ser etc. Filmerna är i ärlighetens namn inte många, men ändå. Sedan försöker man få ner allt det där i ord, däri ligger utmaningen. Väldigt sällan är det jag som är utgångspunkten. Det är det nästan aldrig oavsett vad jag skriver. Så intressant uppfattar jag inte mig själv..

   Jag har heller aldrig använt skrivandet för att frigöra någon ångest, för att lätta upp sinnesstämningen. Det är bara ett skapande som jag ser det, ett sätt att bygga upp någonting.

   Det är det som är skrivandet. För mig.

   Sen kan det ju vara så att ser annorlunda ut för er, eller?..

Två män kommer gående längs den öde gatan i det lilla samhället. De här männens liv är ingen dans på rosor. De har fått tagit reda på, städat upp, gjort rent genom åren. Tagit i all skit; ”och det måste ju göras”. Någon måste. Det är åtminstone så de själva har resonerat.

   Det är svart, smutsigt, skitigt, allt i ett. Och för allt detta har de tillskansat sig ett eget lagverk, där de utövar makt och kontroll över andra människor, speciellt över unga kvinnor. De tycker sig ha rätt till det. Som vilken annan löneförmån som helst.

   Men just den är kvällen kommer dock saker och ting att ändras. Ingenting kommer att vara sig likt, ingenting kommer längre att vara som förr. När den här kvällen har passerat.

   Ungefär tjugo meter längre ner på gatan visar sig plötsligt en skuggfigur i mörkret, det är en kvinna. Hon är klädd i svart, och i sin högra hand håller hon ett eldvapen. För männen är det ingen tvekan när de ser hur det blänker till från stålet; det här är deras domäner, deras marker och deras attribut. Och det är allvar.

   Innan någon av dem hinner reagera avlossar kvinnan flera skott, det är över på ett par sekunder. På gatan ligger de båda männen, och blodet pulserar från deras öppna sår och färgar gatan röd.

   Kvinnan vänder och går därifrån.

   Hon har precis gjort upp med avarterna.