Senaste inläggen
Nedanför väggar av snö
under skyltar
med elektronik
Levererade du allt som
folk bad om
Torsdag, veckan börjar lida mot sitt slut. På lördag åker vi upp till Sälen och en meter snö; vinter, hög luft. En vecka att fylla på depåerna, suga in näring igen.
Sedan väntar Företagsrocken 2008 på Heartbreak i Gälve, staden med det största stockholmskomplexet i Sverige, men även staden med sveriges bästa hockeylag. Och, för att vara lite lokalpatriotisk, ett hyfsat fotbollslag.. En gång i tiden hade de även den bästa och största skivbutiken norr om Dalälven, Skivbutiken, men den är en smula på bordet nu, liksom de flesta andra skivaffärerna i detta land.
Hur som, den 15:e februari äntrar vi staden, en fredag, för att göra upp med Pappers 3:an och Kriminalvården om en plats i finalen den 25 april. Pappers 3:an, "Krimlovården".. det blir nåt att bita i.
Lite allvar, mycket ploj, en kul grej. Men som vi sade, lärare som vi är allihopa, det är inte att deltaga som är viktigt, utan att vinna. Så sant så sant. Vi kommer att rocka to the dawn...
Här ute är snön borta, den låg i drygt ett dygn, men låt det va. Åtminstonen en vecka till. Snö vill jag fortfarande ha, februari ut, en bit in i mars, sedan får våren ta över, svepa in tina upp våra vilsna och "frusna" själar.
Ingen blogg på en vecka heller. Ha det gott.
När jag var yngre tillhörde jag vinden
Jag parerade samhället
avigt elegant
Nu är jag nere på marken
och möter sanningen
Jag äger mina vägar
på ett helt
annat sätt
Och tillbringar mer tid
än någonsin
Uppe i det blå
I drömmen var det någon som tog dem ifrån mig
Jag kände den enorma smärtans kraft bubbla upp
den ockuperade mig centimeter för centimeter
Allt annat av värde rann ur mig
gjorde mig innehållslös
Jag kände hur jag bit för bit
blev omänsklig
I jakten på det som för alltid
var förlorat
Hon tittar sig i spegeln
allt berört runtomkring
Och rösterna runtom
är välbekanta
aviga toner
Hon skriker efter
själsfränder
Letar efter ett
eget hem
I sitt eget
hus
Sen timme, klockan tickar mot 00.01 Mörkret vilar kompakt i rummen, men mitt ansikte i vitt framför bildskärmen. Utanför rasar stormen som inte längre är någon storm, det börjar lugna ner sig, men det susar fortfarande runt fönsterkarmarna, viner och tar i.
Hade tänkt lägga mig och låta mig sövas av blåstens piskande där utanför, men som sagt, det har lugnat ner sig. Stormen har bedarrat betänkligt de senaste timmarna, jag får nöja mig med det som är.
Dessutom fick det här ovädret inget namn; norska Meteoroligisk Institutt ansåg att det inte var extremt nog. Så det blev ingen Reidun, Edda, Hårek eller Gudrun den här gången. Och vad spelar det egentligen för roll? Hur som, trött är jag och bädden ska snart intas.
Men en sak till bara innan jag stänger ner här; vad är det för patetiskt idiotiska "moves" alla rappare håller på med? Det där med att armarna hela tiden ska spela framför kroppen likt en drogad bläckfisk med diagnos.
Det måste vara någonting som gått förlorat på vägen där.
Allt jag ser
allt jag känner
allt jag uppfattar
Vinden
som tar med sig
regnet ner
bilen som närmar
sig city
mardrömmen som
tynar bort
Allting är Avstånd
Projicerar så en bild
uppe vid torget
jag fixerar henne på
fyra meters håll
Sedan försvinner hon
runt hörnet
Och avståndet
blir oändligt
Jag står på en avsats fjorton meter upp i luften. Ett golv av stål under mina fötter, sedan framför mig linor, rep, ringar, linbanor, stockar, avsatser, hängbroar. På marken fyra människor, alla tittar uppåt.
En av dem skriker åt mig att koppla på säkerhetslinan. Men jag tänker inte göra det; ”det här är en höghöjdsbana, inte en säkerhetslinabana”. Jag tittar kort ner i mina handflator, känner, de är inte svettiga, men kalla, det gör mig lite förvånad.
Jag tittar upp, blickar framåt, sluter ögonen och tar första steget ut på repet, vänster hand på repet ovanför. Fjorton meter upp i luften. Jag hör skrik långt borta, men snart är det bara jag, jag och fjorton meter upp i luften.
Jag klarar de första två delarna över repet och genom ringarna utan problem. Nere på marken ser jag flaxande armar, desperata ansikten. Ny fokusering och vidare. Linbanan känns i magen, och jag landar på andra sidan vattnet och dess avsats precis som jag förutspådde.
Lugnt och metodiskt tar jag mig vidare över stockar, rep i olika formationer och hängbron utan skyddsräcke. Till slut har jag nått fram till den sista utmaningen; hoppet. Hur lång tid som passerat har jag ingen uppfattning om; sekunder, minuter, timmar?
Sirener i periferin distraherar mig, någon skriker ”gör det inte”! det låter desperat, men jag lyckas till slut koppla bort marken igen. Andas.
Hur långt i centimeter det är mellan de där två avslutande avsatserna har jag ingen aning om, vad lutningen i grader är mellan dem är okänt. Men det är långt, ser öppet ut. Jag ska dit över, inte för att bevisa någon, men bara för att jag kan.
Jag låter det gå fort, jag har fokuseringen och jag sätter i höger fot, blundar och sedan landar jag på andra sidan, vänster fot först med kroppen lutad lätt framåt. Samlar så balans och tittar ut över den spegelblanka sjön som ligger åt väster till, andas ut och går vidare mot slutstationen; att falla ner i nätet.
Men för mig är allting över.
Sista fallet är redan gjort, fastän jag fortfarande står kvar däruppe. Fjorton meter upp.Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
|||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 |
|||
26 | 27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|