Det känns som om jag blivit lämnad på en ö. Det bor många människor här, tusentals, kanske miljontals. Men det känns som om jag är ganska ensam, ingen här verkar ta till sig verkligheten annat än genom förbrukade röster och sensationslysten media. Demokratin här är så inarbetad, så självklar att ingen längre funderar över vilka vägar den tar. Det är något sorgligt som vilar här, som om det redan skulle vara försent, som om ingenting längre spelade någon roll.

   Jag funderar på om det finns några som skulle kunna bygga en bro, som skulle ta oss över till andra sidan, någon som åtminstone skulle kunna läsa sig till det.

   Jag är beredd att bidra med mitt, jag har allt klart för mig. Men runtomkring mig snurrar hjulen fortare, allt går runt runt och ingen tar någon notis om mig där jag står och inväntar uppvaknandet. Är det ingen som ser mig?

   Men jag förblir ensam där vid kajen. Det slår mig att det kanske bara är jag som har sett igenom alltihopa, som har sanningen. Den där tanken gör mig förvirrad, jag bor ju här, jag till och med trivs med livet, men ändå är jag en främling, jag står utanför och ser på.

   Jag tittar bort mot horisonten, havet ligger blankt framför mig. Jag väntar på stormen som ska rulla in någon gång efter midnatt. Jag kommer att stå här då också, ta emot, stålsätta mig, göra mig moståndskraftig, öka hårdheten. Allt för att överleva.

   Jag går med obestämda kliv upp mot centrum, blickarna jag möter skvallrar om allt mellan himmel och jord. Kanske är det jag som är lurad, jag som är den felande länken, distraktionen här på ön?

   Men jag har svårt att tro det. När jag stänger dörren om mig hör jag åskan mullra långt där borta över havet.

   Dovt, myckekt dovt.

I fredags stegade vi in på Heartbreak Hotel i Gävle för att delta i "Arbetsrocken 2008"; ett gäng lärare direkt tagna ur "Den svenska flumskolan".. (Tack Jan "elit" Björklund för "inspirationen"..)

   När vi stegade ut mot bussen sju timmar senare, berusade av galenskap och gott sällskap, hade vi vunnit deltävling 1 och kvalificerat oss för final den 25 april!

   Med detta underbara gäng är det svårt att misslyckas; Tack ska ni ha alla!

Annars skrivkramp, skrivtorka eller vad man väljer att kalla det för.. Så jag njuter lite av sportlovet istället. Inte helt fel det heller!

Allas vår frälsare.

ser en film i det tomma snöfallet

så flyktigt så lätt

därinne pågår en kamp

för att få allt på fötter

för att få allt att fungera igen

det är deformerade linjer

suddiga avtryck

allt är så fullständigt osannolikt

att det bara måste ha sin grund

i verkligheten

Hovet Stockholm, en grå kväll i februari. Med vilka andra långlivade band som helst hade det här kunnat vara en smärtsam kväll, en pinsam historia man helst hade velat glömma. Men det här är ingen sådan kväll. Redan i inledande Open svämmar tårkanalerna över, och det är startskottet för en briljant, rå, kantig och magnifik uppvisning på drygt tre timmar.

   The Cure har varit husgudar hemma hos mig länge nu. De färgade mitt hår svart på 80-talet, la på kajal under mina ögon och klädde mig i skjortor om lager av tre. De fick en att ta bilen till Stockholm enkom för att köpa en av dessa skjortor, och i bilen givetvis en egenkomponerad Curetejp i bandaren. De har färgat min själ inte bara svart utan i regnbågens alla möjliga färger, och det är så den här kvällen känns; svart i botten blandat med färgklickar nonchalant utspottade över scengolvet och det (nästan) fullsatta Hovet.

   Robert Smith rör sig som sig bör; buttert avigt i, som alltid, alldeles för stora skor.. I avsaknad av syntar rullar Robert och Porl Thompson upp slingorna via gitarrer och det fungerar frapperande bra, även om det valet gör att låtar som Plainsong och The same deep water as you lämnas utanför spellistan. Men det är förlåtet en sådan här kväll.

   Efter en och en halv timme och den fullständigt magnifika The Kiss är jag golvad. Igen. Shake dog Shake levereras i samma veva, och jag sitter där på rad 19 med ett leende på mina läppar. Ett gäng örhängen som M, Granding Halt och How beautiful you are... visar inte bara upp en bred sida av bandet, utan en energi och perfektion som i mångt och mycket saknar motstycke på dagens slumrande musikscen. Det är befriande bra, stundtals en nästan chockartad känsla.

   Avslutningen med 10:15 saturday night, Jumping someone else´s train och klockrena Killing an arab är stor konst. Jag står upp under de avslutande tonerna, och jag känner att jag skulle vilja vara större, jag skulle vilja lyfta taket på arenan och applådera hela denna kväll ut över den svarta huvudstadens gator och torg.

   Tre timmar är över och förbi. Tre timmar som gärna hade kunnat få vara natten lång.

   Sedan missade vi sista tåget hem. Men vad gjorde väl det en natt som denna?

Jumping someone else´s bus, eller?

Setlist                                                  
                

Foto: Maja Suslin/Scanpix

Det händer ibland att jag bara slungar ut en mening

låter den ligga kvar ett par sekunder och rulla ut

liksom känner på den när den är till att landa

och sedan ger jag den ny energi nytt liv

bygger på med bokstäver på nya vägar

låter den brodera ut sig till mosaik

växa ut till bilder och teater

bli en staty på egna ben

det känns i kroppen

i mina sinnen

när allt är

klart

Det känns som om jag bara går runt och skördar

de bästa druvorna den bästa sorten

Jag behöver inte ens arbeta för att få det att bli

det kommer till mig lätt och elegant

Energiflödet är detsamma

konstant nivå 10

Jag sorterar inte längre vägarna ut

Allting är öppet

Det var någon gång i slutet av mars

när dagarna och nätterna

var lika långa

Du öppnade upp och bjöd in

därinne hördes ljud

Toner i formationer

Men jag tackade nej

jag var på väg

åt andra

hållet

Än idag funderar jag på

hur det såg ut

därinne

Någon gång på våren 1989: I bil på väg mot Gävle; Skivbutiken, Musikbörsen, till larmet. På stereon The Cures Kiss me Kiss me Kiss me. Det var inte så att jag åkte bil mot Gävle, jag dansade mig fram mot Gävle, liksom lekte mig fram över asfalten.

   Det var en känsla av att alltid vara på väg någonstans, att aldrig stanna upp, aldrig stå still. Det var en känsla full av liv, nya avfarter bakom varje kurva, en känsla av att vara odödlig. Jag hade inte en tanke på att dö, vilket jag heller inte gjorde.

   Idag fick jag tillbaka den där känslan; kom gående från centrum på väg mot skolan, och just där och då, i solen, i smältsnön, stack den mig. Den sköt liv i en slocknad ådra, gav mig åter en ljuv vacker melodi av romantisk kärlek till alla omöjliga och möjliga ting på denna planet. På ett par sekunder var det över och förbi.

   Och jag funderade på min väg tillbaka vart jag egentligen var på väg någonstans. Jag hade inget bra svar, jag var på väg i cirkeln, den man aldrig kommer ur, där ljuset kan vara påtagligt men dovare än det där ungdomliga. Jag tänkte på hur den här världen är jävligt duktig på att ta av människor kreativiteten, ta av dem drömmarna, sätta in dem i fack, lotsa in dem i rätt fil, stänga dörren, regla och låsa dubbelt.

   Och jag tänkte på att den här världen aldrig kommer att kunna låsa om mig, jag kommer alltid att ha en dörr öppen, en väg ut. Den här världen är för avig för att komma åt mig, den är som en öppen bok, visserligen en tragisk bok i vissa avseenden, speciellt i ytterkanterna. Men den är lätt att genomskåda.

   Just detta faktum kommer jag att utnyttja varje dag, varje sekund. Och just därför kommer jag att få uppleva och återskapa den där känslan i smältsnön några dagar om året livet ut. Det är den känslan som är det vitala, det primära, i hela tillvaron.

   Det är den som bygger resten.