Ofvandahls Hovkonditori i Uppsala är ett begrepp. Alla som har bott i den här staden i minst tre dagar, vet var det ligger någonstans.

   Idag när jag skulle besöka det gamla anrika konditoriet för att bli intervjuad av två trevliga studentskor från Enheten för medier och kommunikation, visste jag helt plötsligt inte vart det låg. Jag stod på stora torget och funderade, kikade upp mot café Storken som jag av någon anledning hade memorerat i mitt huvud, men det var svart framför ögonen, svart i tankecentrat. En black out hade drabbat mig.

   Jag kom helt enkelt inte på vart det låg. Och då har jag ändå bott här i stan i femton (15!) år, jag har passerat Ofvandahls hundratals gånger, jag har druckit litervis av deras kaffe, satt i mig otaliga arraksbollar, respirerat deras luft som balsam för min studentsjäl, och mer än en gång visat bortkomna gamla tanter vägen till dess dörr.

   Jag fick helt enkelt ringa L och fråga vart det låg. Med trött röst förklarade hon sakta dess position.

   Givetvis funderade jag på förklaringar till det oförklarliga i att inte hitta vägen till Ofvandahls Hovkonditori. Stress? Utarbetad? För lång tid på en och samma arbetsplats? Dagdrömmeri? Vårdistraktioner?

   Senil kanske?

   Nej, jag är bara 37 år.

   Ung.

 

imse

17 maj 2008 13:55

Jag kan ibland glömma vart jag parkerat cykeln eller bilen. Man blir lite skraj. Är det en släng av Alzheimer?
Hoppas att du hittade rätt till slut!

http://zvammel.blogspot.com

 

Depps

19 maj 2008 21:02

Ofvandahls är ett begrepp. Och du...vackert skrivet inläggen här ovan. Hum...

Ha det gott!

 

Rebecka

19 maj 2008 22:57

Ha ha, hon måste varit rätt förvånad när du ringde!

Länge sen nu, ska bättra mig! :) Börjar med att komma ut till jobbet en sväng imorgon på konferensen. Nyfiken?, vem?, jag?

 

Rosa

20 maj 2008 12:58

Jag drabbas ofta av det här fenomenet, väljer att kalla det så. Sist gick jag och hämtade tvättmedelspaketet och la de i tvättkorgen, sedan började jag leta efter tvättmedelspaketet och blandade in familjen i det hela. Blev rädd. Känner att det händer lite då och då. Men nu har jag hört så många om säger likadant, att de drabbas. Så läser jag här och då kan man ju faktiskt fundera VAD BEROR DET PÅ. För inte ens min anrika ålder borde göra så att jag upplever att jag har början till Alzhiemers. Det är skrämmande och jag tror att det är tiden som orsakar detta. Flödet av allt man vill ta in, måste ta in och allt man behöver ta in. Stressrelaterat absolut.

http://blogg.aftonbladet.se/150

 

Rosa

20 maj 2008 13:00

Såg på ticnet att Kent och Thåström spelar tillsammans på Zinkendsdamm i juni. Undrar om du har koll på det. Har lite funderingar.

http://blogg.aftonbladet.se/150

 

Katrin

21 maj 2008 09:41

Jag håller med Rosa, jag tror att vi är för stressade. Lugna andetag och lite läsande av dina betydelsefulla dikter kanske kan lindra...
Ha det gott! /Katrin

http://blogg.aftonbladet.se/597

 

restips och turistinformation

17 september 2010 19:37

Även jag håller med Rosa.

http://honkong-guide.r76.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp....

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...