Ofvandahls Hovkonditori i Uppsala är ett begrepp. Alla som har bott i den här staden i minst tre dagar, vet var det ligger någonstans.

   Idag när jag skulle besöka det gamla anrika konditoriet för att bli intervjuad av två trevliga studentskor från Enheten för medier och kommunikation, visste jag helt plötsligt inte vart det låg. Jag stod på stora torget och funderade, kikade upp mot café Storken som jag av någon anledning hade memorerat i mitt huvud, men det var svart framför ögonen, svart i tankecentrat. En black out hade drabbat mig.

   Jag kom helt enkelt inte på vart det låg. Och då har jag ändå bott här i stan i femton (15!) år, jag har passerat Ofvandahls hundratals gånger, jag har druckit litervis av deras kaffe, satt i mig otaliga arraksbollar, respirerat deras luft som balsam för min studentsjäl, och mer än en gång visat bortkomna gamla tanter vägen till dess dörr.

   Jag fick helt enkelt ringa L och fråga vart det låg. Med trött röst förklarade hon sakta dess position.

   Givetvis funderade jag på förklaringar till det oförklarliga i att inte hitta vägen till Ofvandahls Hovkonditori. Stress? Utarbetad? För lång tid på en och samma arbetsplats? Dagdrömmeri? Vårdistraktioner?

   Senil kanske?

   Nej, jag är bara 37 år.

   Ung.