Hovet Stockholm, en grå kväll i februari. Med vilka andra långlivade band som helst hade det här kunnat vara en smärtsam kväll, en pinsam historia man helst hade velat glömma. Men det här är ingen sådan kväll. Redan i inledande Open svämmar tårkanalerna över, och det är startskottet för en briljant, rå, kantig och magnifik uppvisning på drygt tre timmar.

   The Cure har varit husgudar hemma hos mig länge nu. De färgade mitt hår svart på 80-talet, la på kajal under mina ögon och klädde mig i skjortor om lager av tre. De fick en att ta bilen till Stockholm enkom för att köpa en av dessa skjortor, och i bilen givetvis en egenkomponerad Curetejp i bandaren. De har färgat min själ inte bara svart utan i regnbågens alla möjliga färger, och det är så den här kvällen känns; svart i botten blandat med färgklickar nonchalant utspottade över scengolvet och det (nästan) fullsatta Hovet.

   Robert Smith rör sig som sig bör; buttert avigt i, som alltid, alldeles för stora skor.. I avsaknad av syntar rullar Robert och Porl Thompson upp slingorna via gitarrer och det fungerar frapperande bra, även om det valet gör att låtar som Plainsong och The same deep water as you lämnas utanför spellistan. Men det är förlåtet en sådan här kväll.

   Efter en och en halv timme och den fullständigt magnifika The Kiss är jag golvad. Igen. Shake dog Shake levereras i samma veva, och jag sitter där på rad 19 med ett leende på mina läppar. Ett gäng örhängen som M, Granding Halt och How beautiful you are... visar inte bara upp en bred sida av bandet, utan en energi och perfektion som i mångt och mycket saknar motstycke på dagens slumrande musikscen. Det är befriande bra, stundtals en nästan chockartad känsla.

   Avslutningen med 10:15 saturday night, Jumping someone else´s train och klockrena Killing an arab är stor konst. Jag står upp under de avslutande tonerna, och jag känner att jag skulle vilja vara större, jag skulle vilja lyfta taket på arenan och applådera hela denna kväll ut över den svarta huvudstadens gator och torg.

   Tre timmar är över och förbi. Tre timmar som gärna hade kunnat få vara natten lång.

   Sedan missade vi sista tåget hem. Men vad gjorde väl det en natt som denna?

Jumping someone else´s bus, eller?

Setlist                                                  
                

Foto: Maja Suslin/Scanpix

 

Depps

11 februari 2008 09:40

Vi var många som grät ser jag. Oundvikligt!
Heeeeeelt otroligt!

De överträffar sig själv gång på gång!

 

Sweetish

11 februari 2008 10:21

Bra recension!!! Ja, gåshud och tårfyllda ögon... dreamy...

http://blogg.aftonbladet.se/10910

 

Peter

11 februari 2008 11:11

Ja, jävlar vad underbart det var! Jag köpte förresten dom där litrarna vatten när jag kom hem igår...

http://smokehead.bloggagratis.se

 

Pellen

11 februari 2008 12:28

Angående kommentar på min blogg:Ja visst är det märkligt? Fast det verkar som om man får vänja sig med detta eller hur?

Tråkigt med sjuka barn. Hoppas hon blir fisk så snabbt som ett blixt!!

PS Snygg ny bloggsida du har där. Grattis! DS

http://blogg.aftonbladet.se/4166/perma/730906/#com

 

Hannah

11 februari 2008 13:33

Jag älskar verkligen Robert Smiths “kastrat skrik“, det är iallafall vad vi brukar kalla det. Jag gillade verkligen att dom spelade en massa gamla låtar. Det är lite sorgligt att den kvällen redan har varit.

http://blogg.aftonbladet.se/17285

 

Rosa

11 februari 2008 15:56

Vilken bra recension du skrivit. Hade jag vetat hur det skulle bli, så hade jag sett till att jag också gått på konserten för att få uppleva det jag med. Kul att allt blev så bra. Det var synd att jag var så klantig med mobilnumret och missade att ni redan satt ner då jag messade. Tiden gick alltför fort.

http://blogg.aftonbladet.se/150

 

Depps

11 februari 2008 17:47

Röstat!!!

 

Depps

11 februari 2008 18:30

Mitt är ute.

 

Depps

11 februari 2008 18:52

Passa på att kolla min video. Kommer säkert att bli raderad.

 

Magnus

11 februari 2008 19:01

Depps: Den var bra! Har kollat lite olika idag på tuben. Varierande kvalitet. Men din var helt okey.

http://thorn.bloggagratis.se

 

Månster

11 februari 2008 19:31

Helt fantastiskt, tårar i ögonen igen! Hamburg nästa, then we take Berlin.

 

Madonnan

11 februari 2008 19:39

Bra att ni var nöjda och att ni kom hem till sist ändå.

Kul att ses, hoppas det blir fler gånger:)

 

Sweetish

11 februari 2008 20:42

Även jag har lagt min röst! :)

http://blogg.aftonbladet.se/10910

 

Magnus

11 februari 2008 20:54

Sweetish: Jag la min på världens bästa album!...:)

http://thorn.bloggagratis.se

 

Pojken

11 februari 2008 21:12

Och nu har jag också sagt mitt om Cure hemma hos mig!

http://blogg.aftonbladet.se/3497

 

Manjusri

12 februari 2008 00:56

Annars då, var Cure-konserten bra? :-)

Avundas dig upplevelsen.

http://manjusri.wordpress.com

 

Depps

12 februari 2008 08:42

Magnus, låt höra....

Disintegraton eller Kiss me....?

Eller är jag ute å cyklar?

 

Depps

12 februari 2008 09:55

harkel. Provar att skapa en sida här jag med.
Blev bajs men får fixa lite.

http://deppspret.bloggagratis.se

 

Magnus

12 februari 2008 10:48

Depps: Kiss me, med knapp marginal..

http://thorn.bloggagratis.se

 

Depps

13 februari 2008 14:13

Me too.

Maila gärna om fredag. Hittar ingen info.

 

menutte

13 februari 2008 18:16

vad roligt med en recention och nöjd är du ju därtill =)

http://blogg.aftonbladet.se/4682

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp....

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...