http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/

En dag, 080523

Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.

   Hade ett kort, väldigt kort, formellt samtal per telefon idag. Det var över på kanske trettio sekunder. Efteråt funderade jag inte på vad som sades, utan på hur det sades. Men framförallt på vad som inte sades. Med tanke på att det är fredag borde jag inte ringt överhuvudtaget.

   Annars har jag mest bevakat hela dagen, jag vet inte vad, men jag har bevakat. Kanske gränserna runtomkring mig, min position. Jag kanske söker en ny, en förberedelse helt enkelt.

   Men någonting måste hända här. Det är det enda jag vet. Handling, ord, kraft.

   Vad som helst.

•  
  •  
    • jag stod och såg på
  • registrerade varje
• detalj

• kunde dra linjerna
  • mellan punkterna

ta på intensiteten

Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp. Hans händer vittnade om ett liv fyllt av kroppsarbete. En till synes välmående gammal man, om det inte hade varit för att han såg så sorgmodig ut.

   Jag försökte att få ögonkontakt med honom, men han fortsatte att se ut över torget, med en blick som fått nog, som inte ville vara med längre. Jag fastnade liksom där, och upptäckte samtidigt något mycket märkligt; jag kunde läsa den gamle mannens tankar.

   Han funderade på vart allt hade tagit vägen. All gemenskap, all värme. Allt det där som människor gjorde tillsammans förr, som man gjorde för varandra. Glädjen över att känna kärlek, glädjen över att få uppskattning, att få något tillbaka. Det där var borta nu.

   Han såg ett myller av människor utanför, skenande karriärer, vandrande identitetsprojekt, en egokyla som var påtaglig. Han kunde inte förstå när allt det där hände, men nu var det i vart fall borta. Och han var mitt i det nya, vare sig han ville det eller inte. Det enda han hade kvar var naturen; skogen, havet, vidderna. Men också det höll de på att ta ifrån honom.

   Han slöt ögonen, han tänkte på sitt liv som passerade revy. Trots allt var han nöjd, han såg sig inte som skyldig, han var inte en del av det där. Han behövde inte känna någon skuld eller ha dåligt samvete. Han hade bidragit, lagt sina röster och fullgjort sina plikter. Kanske borde han ha varit mer vaksam, sett igenom allting. Men det är lätt att vara efterklok.

   När den gamle mannen sedan klev av bussen, var det som om han vände sig om, fast han redan var ute på trottoaren, han nickade mot mig och hans läppar gjorde ord:

   - Allting stämmer unge man. Lova mig att aldrig ge upp, släpp inte taget, var stark. Ge de jävlarna.

   Sedan var han försvunnen, som bortblåst.

   Uppslukad av jorden.

Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.

   Jag kan känna den lätta vinden nudda min hud.

   Kylan är minimal.

   Bredvid mig står kvinnan jag älskar. Hon är osynlig här uppe, men jag kan känna hennes närvaro. Det är som en eld, värmen centrerad runt omkring.

   Jag hör ljud långt där borta. Ljud av förödelse och panik.

   Allting blir svart.

   Igen.

   En storm blåser upp, och sedan är det över mig.

   Jag sjunker ner mot sextio.

   Femtio.

   Fyrtio...

   ... Och slutligen är jag nere på noll.

   Jag ser en TV visa film utan censur, den visar om alltings underbara paradoxer, om alltings galenskap, om alltings underbara galenskap. Jag ser världen där inne, precis som jag vill ha den serverad.

   Jag ser världen som jag älskar den.

   Som den älskar mig.

kilometer av orörd hud

så len så onåbar

och utflödet sedan

av allt den födde

du vajade

deltaslö på ängen

som fingrar på min rygg

någonstans i gryningen

där ljuset stötte ihop

med din mun

…all den

där styrkan

och du singlade ut

över vidderna

tog dig upp mot

höjderna

kände av allt

bergets topp

en stad utan årstider

utan väder

maj i grå skrud

december i

grå skrud

tydligheten är

borta

nyanserna utsuddade

du fick mina ögon att stanna

dunkelt genuint satt du

lutad mot väggen

jag såg dina läppar

röra sig

jag såg dina ögon le

jag noterade

men kan inte framkalla

bilden av ditt ansikte igen

Ofvandahls Hovkonditori i Uppsala är ett begrepp. Alla som har bott i den här staden i minst tre dagar, vet var det ligger någonstans.

   Idag när jag skulle besöka det gamla anrika konditoriet för att bli intervjuad av två trevliga studentskor från Enheten för medier och kommunikation, visste jag helt plötsligt inte vart det låg. Jag stod på stora torget och funderade, kikade upp mot café Storken som jag av någon anledning hade memorerat i mitt huvud, men det var svart framför ögonen, svart i tankecentrat. En black out hade drabbat mig.

   Jag kom helt enkelt inte på vart det låg. Och då har jag ändå bott här i stan i femton (15!) år, jag har passerat Ofvandahls hundratals gånger, jag har druckit litervis av deras kaffe, satt i mig otaliga arraksbollar, respirerat deras luft som balsam för min studentsjäl, och mer än en gång visat bortkomna gamla tanter vägen till dess dörr.

   Jag fick helt enkelt ringa L och fråga vart det låg. Med trött röst förklarade hon sakta dess position.

   Givetvis funderade jag på förklaringar till det oförklarliga i att inte hitta vägen till Ofvandahls Hovkonditori. Stress? Utarbetad? För lång tid på en och samma arbetsplats? Dagdrömmeri? Vårdistraktioner?

   Senil kanske?

   Nej, jag är bara 37 år.

   Ung.

Reflektion i maj

I natt svepte kylan in över staden. Sedan blev det långsamt behagligare, vid tio började regnet strila ner över oss, det tilltog och blev kompakt vid tolv, vid fjorton hade det sköljt ner alla drömmar i brunnarna igen, rensat gator och torg från leenden, tagit bort all färg från fasaderna och gjort allting till det där vi inte vill se eller känna av.

   Gjort allting tyngre.

En morgon i maj

Jag kommer längs med huset och hör bussen komma. Jag springer och viftar med busskortet, och har kanske tjugo meter fram till den gröna kolossen. Jag inser snabbt att den inte kommer att stanna, och man förstår varför när man ser chauffören bakom den stora ratten.

   Han ser ut som en isgubbe, fastfrusen med blicken som är riktad rakt fram. En vanlig människa har ju ett synfält som observerar rörliga ting i periferin, men icke denna fascistoida man i uniform. Han har fått lära sig att aldrig stanna om inte den presumtiva passageraren står exakt på hållplatsen, tydligt markerande med viftande armar och busskort, helst halvvägs ut i körbanan. I annat fall är det full fart framåt. Allt förmodligen ackompanjerat av ett rått garv från den känslokalla mannen bakom ratten.

   Själv får jag jaga tillbaka och ta cykeln för att om möjligt genskjuta 110:an vid Döbelnsgatan. Naturligtvis har jag nyckeln i nyckelskåpet, vilket resulterar i ett vansinnesrace uppför trapporna. Till slut sitter jag på cykeln, och liksom flyger igenom stadsskogen och äntrar södra delen av Döbelnsgatan andfådd och rufsig, och jag vet att nu är det ont om tid.

   Så tittar jag bakåt, och där kommer det gröna monstret! Jag lägger i den högsta av växlar, och till slut lägger jag mig mitt i vägbanan för att hindra dåren att köra förbi mig, jag viftar med busskortet och det är då jag ser min räddning en bit längre ner; en annan passagerare vid hållplatsen. Jag hinner precis ställa ifrån mig cykeln, och kasta mig på bussen.

   Busschauffören ser på mig som om jag vore kommen från en annan planet. Men jag tänker att glo på du, gör det. Idiot!

   Jag stämplar in och sätter mig ner. Nöjd över att ha vunnit dagens första seger.

Utanför 080512

 Det är puls där nere. Det rör på sig och allt har vaknat till liv igen. Asfalten har aldrig varit vackrare.

   Här är det låg frekvens. Utanför en vacker tavla, här inne konstant allt. Det ligger stilla, det rör sig inte. Jag rör mig genom rummen som en ängel, som en ande.

   Jag rör mig precis som jag vill.

Natten mot 080510

Ibland är det dags att ta död på dem. Några få kan konsten att handha sina älsklingar för evigt, dirigera dem till en perfekt balans, samtidigt som det känns vitalt och äkta.

   Men till slut är det nog. Så blir det tyvärr för de flesta. Det blir för mycket, det blir en sörja och man känner att man måste därifrån.

   Jag menar, hur kul är det att höra Björn Ranelid säga ordet ponera tjugo gånger på två minuter?

   Eller för den delen, hur kul är det att se Siewert Öholm på stolen mitt emot. Fast det är en annan sak.

Internt lediga jobb, 080509

Äntligen dyker det upp. Raderna man väntat på i ett par år, raderna jag inte längre trodde fanns. Chansen att byta plattform, miljö och utmaningar. Jag har varit länge nog på samma plats nu, sju år. Aldrig förr har jag stannat till så länge. Det har varit bra, men ändå, sju långa år.

   Ulf Lundell sjunger om en man på drift, och jag har alltid romantiserat den drömmen, om att vara på drift.

   Ibland tror jag att jag är den där mannen, fast att jag inte driver någonstans, möjligen ner till kolonilotten för att vattna. Det är ungefär så långt det sträcker sig.

   Nu finns dock chansen att åtminstone bli den där mannen för en dag, att driva vidare. Men det är väl inte riktigt det Ulf Lundell menar, men jag bryr mig inte om det idag. Den lilla förflyttningen skulle räcka för mig. En man på drift igen..

   Nu finns det kanske ytterligare ett tjugotal sökande på den aktuella platsen. Jag är således utsatt för en konkurrenssituation.

   Men det berör mig inte. Jag står mig bra i den där konkurrensen.  

   En känsla jag har.